2014-09-29
12:07:39
29 sept.
Fick en kommentar från en vän angående inlägget "Skitdag", där bland annat hur livet skulle sett ut för mig och Bobbos om vi inte hittat varanda...
När jag köpte han så var jag osäker och så himla ledsen inombords efter allt som hänt, han var en häst som tappat gnistan i ögonen, smal å eländig och hade inget förtroende på varken sig själv eller någon annan. Idag får jag alltid en hälsande gnäggning när han ser mig, varje gång jag ropar på han så kommer han, och ibland så kollar han bara upp, beroende på hans humör och min klädsel, tro mig... vill han inte jobba och arbeta och jag har ridkläder på mig.. då springer han bara runt å jag får inte tag på honom, haha!
Idag söker han skydd bakom mig, idag vet han när jag behöver en extra puff i ryggen för att komma på andra tankar. Idag är han inte bara min häst, han är min vän, min familj, min trygghet!
För helt ärlig så har jag aldrig känt mig så behövd av någon förut, han gör mig lycklig, det är han jag går till när tankarna drar ner mig, han är så satans speciell och jag ser hans personlighet.
Jag vill intala mig själv att jag var det bästa som hänt han, om han hade hamnat någon annanstans hade pressen blivit för hög och inget hade gått vägen.
Han har räddat mig, och jag vet att jag har räddat han!
tycker bilden talar väldigt mycket!
Senare idag blir det att jobba G i låg form och förbereda inför morgondagens hoppträning, Planen med henne är nu att den 18 okt. är det Pay N' Jump om inget kommer ivägen och den 26e Okt. Är det hopptävling 80cm i Rättvik, ska blir riktigt spännande, hennes livs första tävling och min första tävling på 4-5 år?
Till å med köpt in nya tävlingskläder så är ingen återvändo nu, hehe...
Hösten/vintern blir hårdträning med båda två för båda ska med ut på tävlingar nästa åår, men mest fokus kommer ju läggas på Bobbos eftersom att han ligger efter i igångsättningen pga. alla förbannade flugor. Men Men!
Kommentera inlägget här:
