- en typ av satsning

Rasen är uppdelade i två avelslinjer den ena linjen är lättare och riktar in sig på att ge lätta tävligshästar. Medan den andra är lite tyngre och är en utmärkt körhäst, men funkar även bra som ridhästar

Huvudet har en rak profil med intelligenta ögon, man kan ibland se typiska drag från fullbloden och araberna i deras huvuden. Huvudet sitter på en lång elegant hals, bogen är muskulös och sluttande, bröstet är djupt och brett. De är en mycket kompakt och muskulös ras, med en mycket muskulös bakdel. De har långa ben, med väl definierade senor och bra leder. Blir mellan 160 och 170 cm höga."

Det förklarar Lobbens alla blodådror som kommer fram vid träning, finns fullblod i han!

I Onsdags blev det ofrivillig vila, tanken var att åka till ridhuset och rida igenom honom innan torsdagens dressyrträning, men eftersom att jag inte fick sällskap eller hjälp till ridhuset och det blev för mörkt att rida ute så blev det en vilodag..

 

Igår (Torsdag) så var det dressyrträning i Insjön för Kerstin Ahlgren. Känslan jag hade när jag red var verkligen superbra! När jag sen såg på filmklippen så såg allt bara förjävligt ut! Dålig sits, ostadiga händer, dålig skänkel, dålig kontroll, dålig rytm, ja listan kan göras lång! Och jag vet inte vad jag ska gå på, min känsla eller hur det såg ut på filmen, visst jag har bara ridit sen i slutet av April men ändå, jaja jag vet iaf vad jag ska träna på och enligt min känsla när jag red så var han mer arbetsvillig än på länge på ett dressyrpass.

 

Senare idag blir det en skrittur så han får röra på sig lite.

 

 

Och anledningen till att jag vill ha någon som filmar varje träning är för att jag själv ska kunna se och analysera vad som var bra eller dåligt, vad jag ska träna och bli bättre på och hur utvecklingen faktiskt ser ut! Tänk sen när man kan kolla tillbaka på filmerna och se vilket jobb man har gjort! :) Och anledningen till att jag lägger upp dom är för att ni ska kunna följa oss :)

 

 

 

 

 

Idag blev det ridhuset och longering med pessoasele! Det var andra gången som han hade den på sig och accepterade den direkt, skönt det med tanke på hur surig han var första gången vi satte på den på han. Men idag jobbade han lugnt och fint, lyssnade på min röst och var jätteduktig!
Blev en ca 45 minuters arbete och sen 10 minuters "följa john"

 

 

 

Älskade  häst ♥.

 

Sådär nu va i stort sett allt i stallet klart, allt som är kvar är att fylla på vatten, ta in och säga godnatt!

 

Fick sällskap av kusin ut i skogen idag, blev en längre skrittur, som skulle varit ännu längre om vi inte fått förhinder av något som antagligen gömde sig så vi inte såg dom men hästarna fick i stort sätt panik så vi fick välja en annan väg, dom är ju flykt djur och jag vet att Lobben går fram tillslut men nu gick det inte alls, varken för mig eller kusin så jag vill verkligen inte bråka om de är nåt som verkligen skrämmer dom, och jag har aldrig vart med om att han vill sticka iväg... Men men! För övrigt så kändes han pigg men samtidigt lugn med tanke på hur mycket han hatar blåsten, och ja, jag har en väääldigt känslig häst! ;)

 

I morgon blir det nog ett ridhus och longering samt lite lek med honom :) Han är ju så himla lätt lärd så med lek menar jag trickträning, buga har han lärt sig och att lyssna på vissa kommandon så är bara att fortsätta jobba och leka vidare :)

 

 

Vi hörs!

 

 

För att ni nu ska förstå vilken utveckling jag och Lobben gjort sen jag fick hem han (i mitten av April 2013) så är det dags att förklara :)

 

Första veckan jag hade han hemma så blev det kanske 2 turer i skogen bara, annars så var det mest att pyssla om han och finna ett litet förtroende som sen med tiden skulle växa. Turena i skogen gick väl bra, han skötte sig, och jag kände mig inte lika rädd liksom.

 

Tiden gick och han började få upp en liten grund kondis och mer muskler, därefter ute i skogen blev han ett monster! Han är superlugn på banan / ridhuset, men ute i skogen blir han verkligen en helt annan häst! Kan dock bero på att han HATAR flugor, han är helt okontrollerbar när dom är runt om han.. Nu på senare tid har han blivit lugn och fin i skogen så hoppas det var flugorna som gjorde han som han va.

 

Dressyren börjar släppa mer och mer, dels för att jag vågar göra mer och dels för att han orkar mer. Min dressyrtränare sa sist att hon ser att han och jag börjar bli samspelta och hur jag börjar komma tillbaka, så underbart att höra! Men trots att det börjar släppa så är det mkt kvar! Jag behöver träna upp min mage/rygg och han behöver träna upp rygg och nacke, till en början!

 

Första hoppträningen vi var på hade jag förväntat mig lite lätt markarbete, dels för att jag inte hoppat på 2 år`? och för att han  å jag aldrig hoppat ihop.. Nejdå första gången blev en bana med kombination, dock på 50cm (bygger upp mitt självförtroende)

Han hoppade stelt och gick inte alls bra i kombinationen! Men min tränare sa att jag skulle koppla bort allt och låta handen ligga å låta han sköta allt till en början och redan där började han hoppa lite mindre stelt, men kombinatonen gick inte!

 

Träningen efter var oxå kombination, var väl lite bättre men fortfarande inte godkänt... Sen dess har det varit kombination med på varje träning! Gången innan den soom var nyss hoppade han igenom en 4 kombination helt utan några problem, träningen som var i Fredags hoppade vi bana OCH en 3 - kombination på 80cm!!!

 

Nu tänker väl ni "wow 80cm är väl ingenting" men för mig är det de! Jag vågade och han hoppade som en klocka men mjuka språng och jag börjar äntligen känna lite mod och känslan att jag kan  (igen). Så nu har jag satt upp en litet mål att försöka starta en lokal tävling på 80 cm i Rättvik i slutet på Oktober, men det beror helt på hur träningarna innan går och hur mkt träning det blir innan, annars blir det helt enkelt nästa år , eller om det kommer upp en Pay N' Jump. :)

 

Efter det här inlägget så får ni börja följa med vår vardag, nu vet ni lite hur det ligger till och dags att se utveckligen från och med idag !

 

 

 Träningen från i Fredags. (det tråka är att mamma glömde filma när vi hoppade banan på 80cm)

Terrängträningen i Början av Augusti.

 

För att du som läsare ska förstå lite hur läget ligger till så blir det lite mer fokus på hur affären med Lobben gick till i det här inlägget.

 

Som jag sa förut så blev jag deprimerad för 2 år sen och vissa dagar orkade jag inte ens kliva upp ur sängen, det var en jobbig tid och jag var helt enkelt tvungen att jobba med mig själv, enbart mig själv... så jag fick ge upp allt. När jag var mitt gamla vanliga jag, eller mitt nya jag, är inte densamma jag var förr, utan en helt enkelt bättre person, starkare och mer öppen för vad livet har att erbjuda. Med den känslan ville jag självklart börja rida igen, men när jag satt mig upp så kände jag hur rädlsan steg, osäkerheten och skammen kom mer å mer krypande... Från att va en tuff jäkel som satsade allt, vann många tävlingar, tävlade fälttävlan osv osv till att va livrädd...Jag berättade sen för min mamma hur jag kände och det var ungefär där som jakten på en ny häst började.

 

Va å provred en häst först som va en riktig klippa jag föll för honom tusen gånger om men tyvärr så var han 18? år om jag inte minns fel och dom skulle ha ett väldigt högt pris på honom så vi gav upp den historien.

 

Sen ringde mamma en dag och sa att hon hittat en fux valack uppe i hälsingland, att hon hade ringt å att han skulle veterinärbesiktas på torsdagen och att dom skulle höra av sig efter det.. Vi hörde inget från dom den torsdagen, eller resterande av veckan..

 

Sen nån vecka senare ringde någon till mamma som visade sig vara den här personen med fuxen, han sa att hästen stod i Borlänge hos en av mammas gamla kompisar... så vi drog dit ganska snabbt efter det samtalet och skulle provrida.

 

När vi kom dit så gick en i stallet ut för att hämta han ur hagen och det första jag ser när dom kommer gåendes i stallgången var en stor fux med exakt samma tecken som Altana, en stjärn i pannan och en vit bakhas, redan då sa mitt hjärta nej nej nej, medan magen sa jo jo jo. Jag gick fram och klappade försiktigt den här hästen och magkänslan fick övertaget redan då. Sen så provred jag, på en hård och isig ridbana så sådär jättemycket ridning blev det ju inte. När vi va klar så pratade vi lite, fick lite fika osv osv, sen åkte vi hem och jag var liksom klyven i två när hjärtat säger en sak och magen en annan...

 

En vecka senare åkte vi dit igen och red, när jag hämtade han ur hagen så kom han direkt och var så snäll å fin, red en kort stund på den fortfarande isiga å hårda ridbanan men kände liksom jag har inget att förlora! Så när vi gjort klart allt och haft ut han i hagen igen så sa vi , VI KÖPER HAN!

 

Affären inleddes och den där känslan man har när man åker hem med sin alldeles egna nya häst i transporten, den är topp 10 på bra känslor! Hemma på gården så var han försiktig och rädd för absolut ALLT, men dagarna gick och han fick mer och mer tillit till mig och allt bara flöt på. Han var min och jag började älska han mer och mer för varje dag, han liksom fyllde igen en bit av hjärtat och idag blir vi båda två lika glada av att se varandra.

 

När jag fick hem han var han ett omusklat rangel idag har han fått upp en grundkondition och lite muskler så vi är en fin bit på vägen♥

 

 

Hej!

Tanken med att jag startar den här bloggen är för att jag vill dela med mig av min och min hästs utveckling!

 

Jag är idag 19 år, född i Januari. Jag tog studenten i år och är utbildat lastbilschaufför. Min hästbakgrund gör sig lång, då jag satt på en häst redan vid 3 månades ålder. Min mamma har alltid haft häst så jag hade liksom egentligen inget val än att börja rida själv.. ;)

 

Mina 2 första ponnys fick jag i tidig ålder, kommer dock inte ihåg hur liten jag var men runt 4år kanske? Den första va en svartvit skäck shettis som jag minns var genom snäll! Han delade jag med min kusin och på han lärde vi oss att sitta i sadeln och bara lunka runt ute i skogen.

Efter han så hade vi en brunvit skäck som jag minns mer av, lika där så delades hon med min kusin. Henne lärde jag min grunden på, även henne jag hoppade på för första gången samt tävlade på, dock enbart på klubbnivå.

 

Efter henne fick jag min alldeles egna första B-ponny vid namn Mowgli, han är nog den ponnyn som satt sina spår i många hjärtan å inte bara mitt. En bättre ponny än honom kunde man inte ha, pålitlig, genom snäll, ärlig, gjorde allt för dig. Mowgli var den ponnyn som lärde mig rida, det var han jag hoppade över 1m på för första gången och även han jag tävlade på lokalt. En riktig läromästare och tiden med han var underbar, men alla sagor har sitt slut... Jag växte så det knakade å han fick komma till en fodervärd och fortsätta dominera på tävlingsbanorna.

Han kom hem till oss sen och blev en sällskapshäst samt promenadhäst då hans ålder började komma ifatt han, tyvärr lämnade min Mowgli oss på jorden för 2 år sen i Februari.

 

Efter att jag växt ur Mowgli fattade vi beslutet att jag skulle hoppa upp på en D-ponny direkt eftersom jag hade blivit så himla lång. Vi köpte en 4-åring vid namn Escada, en lugnare och snällare ungponny får man leta efter! Till en början var allt så himla bra och hon var som en dröm med kapacitet, men efter nåt år så slutade kemin mellan oss fungera och vi fick ta det svåra beslutet att sälja henne.. Tur nog hittade vi den perfekta tjejen som bodde i samma län och hon körde in Escada och senaste jag hörde så mådde hon prima och gör som hon ska..

 

 

Så efter beslutet med Escada så köpte vi en ny D-ponny vid namn Pektin of Darkness, vi kallar han Pocke, en ponny med mer personlighet får man även här leta efter! Han var en ponny för mig, han var den första jag tävlade fälttävlan på och trots dom få starter vi gjorde så fick jag erfarenhet och han var så underbar för han älskade banan, vi tävlade bara debutant men tränade på *-höjd för ponny, han hade kapacitet för just terrängmomentet, och dressyren släppte mer och mer med tiden men sen fick han för sig att han hade tröttnat på att hoppa, så han fick bli en dressyrponny ett tag och till slut började han hoppa igen, bäättre än någonsin. Men även här så får sagan ett slut då jag blev för stor för honom och vi kunde helt enkelt inte utvecklas mer ihop, så han åkte ut på foder till en kompis till mig som tog så väl hand om han, och nu är han hos en annan fodervärd som älskar han över allt annat, jag vet att han har det bra och jag  vet att han kommer hem sen igen.

 

 

Efter Pocke fick jag min antagligen "Once in a lifetime" - häst, Altana. En stark och sorlig historia som ni kan läsa om HÄR. Hon var verkligen min stjärna och hon har den största platsen i mitt hjärta.

 

 

Under tiden Altana tog det lugnt köpte vi Green Light som är en Engelskt Fullblod med tanke på att jag skulle få rida lite mer seriöst än bara barbacka turer i skogen. Men efter Altanas bortgång blev jag nå otroligt deprimerad och grävde ner mig djupt i ett hål och kunde inte se en häst.

 

När jag senare tog tag i mitt liv igen och kände att jag läkt från min sorg, ca 1 år senare så skulle jag ut och rida på Green och i samma stund upptäckte jag att jag helt enkelt var livrädd att rida... Green är idag mammas häst men tanken med henne är att jag ska börja rida henne igen när jag känner att jag är tillbaka i mitt gamla igen.

 

 

I april i år (2013) Köpte vi oväntat nog ett Polskt Halvblod vid namn Dobosz, jag kallar han för Lobben och är idag min bäste vän, han är en kopia av Altana och han har stärkt mig och jag har stärkt han, för både han och jag har haft ett svårt förflutet men vi är här nu för att stanna med varann! Jag kan inte berätta så mkt om han eftersom vi inte haft han så länge men han är lovely <3

 

Det är han och mig ni kommer följa här, min väg till att stärka mitt självförtroende och komma tillbaka på tävlingsbanan, och Lobbens väg att bli en fantastisk häst som han förtjänat att bli!

 

 

 

Enjoy